Saxofon – bra eller inte?

Vad har Lisa Simpson, Bill Clinton och Tom Selleck gemensamt? De är eller har alla varit saxofonister, något som de flesta nog vet att Lisa Simpson är, och en del också Bill Clinton, men få Tom Selleck. Saxofonen förknippas nog mest med jazz och annan populärmusik, men har faktiskt också hittat vägen in i orkestermusiken, även om det är långt ifrån självklart att den finns där. Eftersom instrumentet är så pass nytt så är de flesta klassiska stycken inte anpassade för det.

Saxofonen uppfanns 1840 av belgaren Adolphe Sax, och instrumentet blev snabbt populärt, främst inom marschmusik, men även inom klassisk musik. Men det är nog ingen överdrift att den först och främst ses som ett jazzinstrument. Antalet jazzmusiker som är kända för sitt saxofonspelande är nästan oändligt: Lester Young, Charlie Parker, John Coltrane och många, många fler. Att tänka sig jazz utan saxofon är nästa omöjligt idag. Men saxofonen har också använts i rockmusik, till exempel av både Bob Dylan och Bruce Springsteen.

Men samtidigt är saxofonen också ett instrument som nämns i diskussioner om ”vilket instrument tycker du minst om?”. Felet är dock inte enbart saxofonens, utan snarare det att när den spelas dåligt så låter den hemskt. För att en saxofon ska låta bra krävs det att den som spelar verkligen kan hantera sitt instrument. Det finns stora mängder musik, främst inom pop och rock, som låter helt hemsk enbart för att det finns en saxofon i stycket, som spelas av någon som inte har den talang som krävs – ingen nämnd, ingen glömd även om jag gärna skulle vilja.

Berger och Alfvén

Norge har Edward Grieg. Finland har Sibelius. Men Sverige och Danmark har det lite sämre ställt vad gäller stora kompositörer inom klassisk musik, även om många danskar nog skulle peka på Carl Nielsen som ett exempel. Sverige har dock några riktigt stora sångare (Jenny Lind, Jussi Björling och så vidare). Men vad gäller musik så är det ju så att Hugo Alfvén och Wilhelm Peterson-Berger inte är speciellt kända utanför landets gränser. Personligen tycker jag det är synd om än lite förståeligt. Flera svenska kompositörer har ju en fäbless för att integrera element från svensk folkmusik i sina stycken vilket gör att de kanske kan kännas lite provinsiell. Men det har ju inte hindrat Grieg från att bli en av den klassiska musikens riktigt stora.

Hugo Alfvén
Hugo Alfvén är främst känd för Svensk Rapsodi nr. 1, Midsommarvaka, från 1903. Det är utan tvekan ett av de mest kända klassiska svenska styckena inom landet, även om många inte känner till namnet. Styckets grundtema har nog alla hört, även de som aldrig ens hört talas om Alfvén. De titlar som han använde sig av säger också en del om vilken stämning han ville ha i sin musik: ”En skärgårdssägen”, ”Dalarapsodi”, ”Skärgårdsbilder”. Men att hans musik enbart skulle handla om en romantiserad bild av Sverige är en överdrift. Hur som: här är hans mest kända stycke, Midsommarvaka.

Wilhelm Peterson-Berger
Wilhelm Peterson-Berger påminner en del om Alfvén, vilket titlarna på många av hans stycken vittnar om, som ”Frösöblomster” och det faktum att han tonsatte flera av Erik Axel Karlfeldts dikter. För den bredare publiken är han mest känd för sina pianostycken, som ”Frösöblomster”, men han komponerade också orkesterverk, som många anser har mer djup än pianostyckena. Som en kompromiss följer därför hans mest kända pianostycke, ”Sommarsång” från ”Frösöblomster” i orkestertappning.

Vad gör dirigenten egentligen?

Alla som någon gång sett en symfoniorkester framföra ett verk kan inte ha undgått att lägga märke till den lustiga figuren som står där framme och viftar med en pinne. Men dirigenten fyller en viktig funktion, och det finns goda anledningar till att det är en orkesters kanske mest prestigefyllda position. Dirigentens yrkesroll går långt tillbaka i tiden, säkerligen så långt som tusen år eller mer. På den tiden var ju notsystemet inte uppfunnet, och den tidens dirigent visade genom att höja och sänka armarna vilka toner som skulle sjungas. Den ursprunglige dirigenten kan alltså sägas ha varit en sorts levande notpapper.

En dirigents grundläggande uppgift är att kontrollera en konserts rytm och hastighet, och ser till att rätt instrument kommer in på rätt plats. Men om det var en dirigents enda jobb så skulle positionen inte vara så prestigefull som den är idag. I stället är det så att dirigenter… dirigerar hela inriktningen på konserten. Detta är något som kan vara lite svårt att förklara i skrift (att skriva om musik är svårt, jag vet), och är i mångt och mycket något man måste lära sig genom erfarenhet, genom att lyssna på olika dirigenters inspelningar av samma stycken. Efter ett tag brukar det gå upp en talgdank.

Sist men inte minst: det vore ett misstag att skriva om dirigenter utan att nämna Rowan Atkinson, och hans försök som dirigent av Beethovens Femte symfoni. Kanske inte helt och hållet verklighetstrogen, men mycket underhållande, och säger en del om hur allmänheten upplever det dirigenten gör.